väldigt,väldigt,väldigt....

Dagen började med att Tjoddas hade lyckats sparka av sig den ena skon igen, alltid den vänstra; den som har PEVA. Jag gissar som sagt var på att den fortfarande är lite mjukare och formbar så den har lättare för att åka ur när hon drar och sparkar. I med foten igen och fram med lite käk till henne. Jag noterade ganska snart efter att mannen åkt till jobbet att andningen lät lite seg och ansträngd men bekymrade mig inte så mycket mer över det. Jag ringde till BVC och bokade om min väg/mät tid men talade om för sköterskan att jag tyckte hon hade svårt för att andas. Jag var välkommen att ringa igen om det blev värre för jag avböjde att komma in på eftermiddagen och låta en doktor titta på henne, det kändes onödigt och jag försökte fortfarande vifta bort allt och avfärda det som lite hysteri från min sida nu när det varit så mycket på sistone. Man vill ju inte ropa varg i onödan.

Sen började skrikandet, vi snackar panikskrik i högan sky och i pauserna hörde man bara hur hon försökte suga in luft i näsan och att det liksom tog stopp. Små barn kan ju inte andas genom munnen så bra och då är det ju inte så svårt att förstå hur otäckt hon måste tyckt det kändes när hon helt plötsligt inte fick någon luft längre. Jag lyfte upp henne och man hörde hur det riktigt geggade i näsan på henne. Hon grät uppgivet en stund till men började lugna sig. Såfort jag la ner henne började allt om igen och tillslut kände jag själv hur nära kanten för mental hälsa jag befann mig. Panikens kalla kårar började krypa i nackskinnet, tänk om hon kvävs och jag kan inte hjälpa henne? Jag försökte ringa BVC igen och pratade in ett meddelande på deras telefon där jag bad dem ringa upp. Sen ringde jag min väninna som är tvåbarnsmamma och hon gjorde sitt bästa för att försöka lugna mig, hon sa till mig: Känner du att nåt är fel så är det förmodligen det. Lita på dina instinkter och ring direkt till vårdcentralen för att få en tid hos doktorn. Det är bättre att söka hjälp en gång för mycket. Så jag ringde och fick en tid ganska omgående. Nästa problem var att maken tagit kombin till jobbet för jag skulle komma upp lite senare med Tjoddas, han hade även med sig vagnen i bagaget. Jag vet inte riktigt hur men jag lyckades pumpa ut, mata Tjoddas med en halv portion, packa alla saker och vara klar tills min väninna kom med sin bil fullproppad med barnvagn, ungar och alla hennes tillbehör. Van på handen tog hon Tjoddas ifrån mig och spände fast babyskyddet i baksätet, jag satt längst ut på passagerarsätet med skötväskan krampaktigt i knäet.

Väl inne kikade doktorn på henne, lyssnade på hjärtat, magen, lyste i ögonen, näsan och öronen. Hela tiden skrek Tjoddas för full hals. (Min väninnas 2 åriga dotter hade hört oss från väntrummet och lyckligt frågat: Tjoddas?)
Tempen var normal 36,7 men han förklarade för mig att hon hade "sadelnäsa" och det är väldigt trångt i passagen precis vid näsvingarna. Är hon då lite förkyld och skriker så blir det ännu värre för henne. Han hade lyst henne i öronen också och kommenterade att Downies vanligen har mer problem med öroninfektioner än andra barn men att det var lite väl tidigt för det än, dock; hade hon "väldigt, väldigt, väldigt, VÄLDIGT" trång hörselgång på vänster sida.
Återigen blir jag så trött på att det alltid är någonting mer som är fel, någonting mer som Tjoddas kommer, med allra största sannolikhet, få lida för. Varför? Vad är det för mening? Vem i helvete har bestämt att ett litet oskyldigt barn förtjänar allt det här? Det är ju fan inte klokt att det fortfarande finns människor som tror blint på en Allsmäktig Gud som älskar alla lamm i sin flock. Varför låter Han isåfall oskyldiga BARN lida på detta sättet och bara lassar all skit på dem? Jag känner mig helt tom och oförstående.

För första gången har jag idag börjat förstå människor som bara lämnar ett förhållande med barn och allt, att folk överväger abort eller lämnar bort sitt barn. Det första och sista alternativet inträffar när man nått sin gräns och slår bort verkligheten. Det är en överlevnadsinstinkt och jag kan mycket väl tänka mig att personer som går ifrån förhållanden och barn aldrig mer tänker på den tiden som verklighet, något som faktiskt hänt. En slags apati eller selektivt leverne för att klara den egna livshanken. Abort för att det ska inte vara såhär när man är liten. Man ska inte behöva vara fastbunden, bli sjuk hela tiden och aldrig få vara glad och fri.
När man är liten ska man få ligga naken och sprattla med benen precis så länge man vill. Man ska kunna få kura ihop sig hon sin mamma eller pappa, få trygghet och inte behöva känna att de är trötta, ledsna och påväg att ge upp. Livet ska handla om att få upptäcka, leka och få massor med kärlek. Inte bli undersökt i tid och otid och ha spenderat de första två månaderna till 75% på sjukhusbritsar utlämnad och ensam medan främmande människor klämmer och drar i en.
Det är inte konstigt att så många förhållanden tar slut när man fått barn med speciella behov. Iallafall en av föräldrarna kommer att reagera med att vända sig inåt mer och mer tror jag. Man orkar inte ta in mer bister verklighet, utan stänger av omvärlden och även sin partner.
Ibland kan jag bli rädd och fundera på om min man ångrar att vi träffades, hade vi inte gjort det så hade vi aldrig fått Tjoddas och även om jag inte tror det riktigt själv, så tänker jag ibland att han och hans familj kanske önskar att vi aldrig setts för då hade livet fortfarande varit okomplicerat och han hade träffat någon trevlig tjej och fått ett friskt barn istället.
Jag vet att det aldrig är någons fel, det är slumpen som styr det här men jag börjar nog mer och mer lägga skulden på mig själv. "Tänk om" har börjat dyka upp igen, det gjorde det precis när Tjoddas var nyfödd också. Den rationella delen av mig VET att det är idioti att tänka sådär, det är inte någons fel att det är som det är.... men den irrationella, känslodelen bryr sig liksom inte alltid riktigt om vad som stämmer och inte.

Jag har slut på gömställen att hämta styrka ifrån, jag vet att det måste gå för det finns inga alternativ men jag har inte kommit på riktigt hur än.



Alla barn förtjänar att få vara glada nakenfisar minst en gång per dag! Så är reglerna.







Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0