Återbesök

Vilket busväder vi hade igår, det regnade uppåt, neråt, åt sidorna och var soligt.... allt på en gång. Tjoddas och jag körde till ICA för att hämta ut ett brev innan vi fortsatte upp till huset. Från affären till bilen la jag brevet vid fötterna på Tjoddas i babysittern men när jag satte in henne i bilen och kikade på henne, hade hon ett fast tag om brevet och gnagde friskt på ett av hörnen. Jag inbillar mig säkert men hon såg nästan lite skamsen ut när jag kom på henne och hon släppte kuvertet för nappen istället.


Nom,nom gott med fibrer!



Status på alla mina odlingar är ok och med lite tur kommer mina stackars misshandlade rabarber, som vi varit tvugna att flytta på, överleva. Jag tog några av de grövre med mig hem, det kan ju bli en liten kaka iallafall. Vi tittade till knäppkatten och hon verkade må bra, Tjoddas kusin matade katten genom att hämta en torrfoderknapp i taget och lägga i matskålen. Jag fick  den nya bak och matboken av Leila medskickad hem för att kika lite i. Den gamla pannan skulle ut ur huset och den nya "nice n' shiny" ackumulatortanken skulle in i stället. Handjagade truckar är helt klart inte terränggående och jag tycker vi får räkna mackadam som någon slags terräng för fast satt den. Maken och svåger kämpade väl men ut kom den till slut och den nya pärlan kom också på plats så småningom. Jag har nog aldrig längtat så mycket efter att få flyttpacka, köra flyttlass och bära tunga möbler som vad jag gör nu.
På väg hem körde vi "Hallands vackraste" och det var helt fantastiskt, dimman steg upp från ängar och vattendrag så det nästan kändes lite John Bauer över det hela. Otroligt vackert och stämningsfullt.


Jaha, jag gick i godan ro och väntade på att det skulle dimpa ner en kallelse i brevlådan eller att telefonen skulle ringa  men tillslut slog jag själv en signal till avd. 62. Vi ville ju komma på återbesök och få tummen upp på att allt är som det ska efter operationen. Speciellt eftersom det blivit sagt att man ska komma ganska så omgående efter operationen. Det visade sig att avdelningen inte fått våra papper från Lund och att de klagat på dem förr för att de är lite långsamma ibland. Sekreteraren ringde tillbaka på eftermiddagen och gav mig en tid idag.
Vi kom iväg i tid och hämtade maken på jobbet. Som vanligt gjorde Tjoddas precis tvärt om mot vad man tror. Vi hade redan mentalt förberett oss på tandagnissel (gomgnissel?) och högljudd gråt eftersom UL verkar vara nåt av det hemskaste som finns på denna jord att bli utsatt för. Vad hände? Såklart stoppade hon en EKG kabel i munnen, flirtade lite med personalen och visade upp sina färdigheter i att nästan slå till sig själv på näsan med skenan. Där satt vi som två grundlurade fågelholkar.

Allt ser bra ut, det är tydligen fortfarande ett hål mellan kamrarna. Vi kan inte komma ihåg att någon talat om det för oss, att det läcker i klaffen vet vi om men inget om att det fortfarande är hål kvar. Man behöver inte göra någon vidare operation utan hon kommer kunna klara sig galant ändå. Ändå, det blev lite "ah va fasen" upplevelse över det hela tyckte jag. Det är aldrig någonting som kan få vara bra, det kommer alltid ett "men" efter.
Det var även lite vätska kvar men det var en obetydlig mängd och är helt naturligt efter ett sånt ingrepp, vi ska fortsätta med medicinerna iallafall till nästa besök.


Vi fick sitta ner i väntrummet igen för vår "hjärtsköterska" som hälsade på oss på BB ville prata lite med oss också.
Medan vi satt där och väntade kom två medelålders kvinnor in med en kille, som uppenbarligen hade DS, han kan väl varit i tonåren gissar jag på. Mycket bestämd herre, han hade full koll på ordet nej och använde det flitigt trots alla försök att få honom med till undersökningsrummet. Sakta men säkert, han var tvungen att metodiskt prova alla spännande leksaker i väntrummet, så fick hans mamma och den andra damen honom närmare och närmare dörren. Hans mamma log lite ursäktande utåt rummet ibland, speciellt när pojken satte sig helt på tvären mot hennes tappra försök att få med honom. Hon gjorde stödtecken, pratade med honom och visade honom bilder från en bok vart de skulle gå.
Vad som gjorde mig ledsen var att det satt en mamma med en tonårstjej i väntrummet också. De höll på att knäcka sig och satt och härmade honom när de trodde det inte syntes, sa också nej och fnittrade så de höll på att trilla av stolarna när han högt sa ifrån att han inte var klar med en viss leksak. De såg sig runt i rummet ibland som för att få medhåll av oss andra, att vi också skulle skratta.
Det gjorde faktiskt ganska ont i mig då.
Tillslut satte sig pojkens mamma ner på en stol jämte honom och lät honom hållas, varenda gång personalen kikade in sa hon: vi kommer nog snart, han ska nog ta ett varv runt rummet bara så är han färdig sen. Så tittade hon på mig för hennes pojk hade spanat in Tjoddas (ingen kan låta bli att titta på en bebis om det finns en i rummet). Vi log som hastigast mot varandra och jag påpekade att det är väl klart det måste få ta lite tid när här nu är så många spännande leksaker att titta på. Då gav hon mig ett stort leende och lyckades tillslut lirka honom med sig och de försvann alla tre längre ner i korridoren.


Vem har sötaste dubbelhakan och coolaste mohaken? Hann nästan fotografera leendet, man ser efterdyningarna av ett riktigt flin på kortet.


Ibland blir det liksom lite för verkligt, den här killen kunde man inte direkt jämföra med de spunkiga ungdomarna i "The Specials" som jag har länkat till tidigare.
Han hade inget speciellt utvecklat språk och verkade distansiera sig ganska mycket även från de han kände. (Mest förmodligen för att få leka vidare skulle jag gissa på iofs.)
Det finns ju en hel skala och iallafall jag vill inte riktigt tänka på var på den skalan vi kommer hamna. Livet är så bra just nu men för att använda en tom fras som jag faktiskt tror stämmer i detta fallet, jag tror man växer med sin uppgift.
Sånt jag oroar mig för nu i förväg kommer vara en baggis när vi väl är där. Tjoddas och ev. framtida crazy kids of ours, lär ju inte (hoppas jag verkligen) vakna upp en morgon som en cranky tonåring. Förhoppningsvis kommer jag få vänja mig långsamt, precis som vi gjort hittills.
Ibland måste man bara intala sig det och ha ta ett andetag. Vi är ju inte först i världen och även om vi är lite unika så är vi inte alls SÅ unika som det ibland kan kännas. Det är ju dessutom dubbelt så många föräldrar som barn så teoretiskt sett, om det föds 120 barn med downs per år, så är vi alltså 240 föräldrar/år.... varje år.
Vi är fler än vi tror.

Nu ska jag avnjuta en kopp te innan sängdags. Tack mamma och pappa J för det.
Gott som omväxling till amningsteet från minimundus.






Kommentarer
Postat av: Catrine

Läckande klaff låter bekant. På min lilla kille var det någon som opererade fel första gången. Han fick gå på impugan , spironolakton länge och det sades att hålet skulle växa igen , men icke. Mer mediciner och kräkningar ingen viktippgång till följd av detta. Först när jag blev riktigt arg och sa åt dem att åtgärda misstaget så mår min lilla kille kanonbra. Busig som aldrig förr. Och så mycket energi. Som du sa våra underbara ungar. Vad skulle vi göra utan dem:) / c

2010-05-27 @ 19:33:44
URL: http://Fredricochjag.blogspot.con
Postat av: Chatrine

Söta unge och det var ju possetiva besked ni fick håller tummarna för er. Kram Chatrine

2010-05-27 @ 22:55:47
URL: http://maximozolsson.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0