Helgens bravader

Hur mycket suger det inte att ha tvättdag när det är klarblå himmel och ungefär 25 grader varmt ute? Jag fuskade och hoppade över strykningen, det ska ju bli sämre väder på måndag så jag får väl ta itu med den då.... kanske....

Vi var på besök hos familjen J igårkväll och fick alldeles förträfflig förplägnad. Jag tiggde snabbt till mig lite recept och till dessert serverades den absolut godaste cheescake jag någonsin ätit. Tjoddas lackade ur och gav sig inte, det är märkligt att hon aldrig är speciellt nöjd när vi kommer på besök. Efter en kvällspromenad somnade hon dock gott i sin vagn och vi bar in mjukliften till vardagsrummet för att kunna hålla lite koll. Jag blev tilldelad biblioteket som pumprum, till min stora lycka hittade jag tidningen "Larsson" och med deras ena katt som sällskap satt jag förnöjd och flinade åt "The far side"
Vi jämförde erfarenheter från sjukhustiden och jag får nog säga att vi hade värsta lyxupplevelsen jämfört med  familjen J. Tack ännu en gång för att ni ville dela med er av hur ni hade det, det kommer säkerligen även uppskattas i framtiden av våra små fröknar när de själva kan läsa sin delvis gemensamma berättelse.
Jag kan inte förstå var tiden tog vägen men plötsligt var klockan halv två och det var definitivt dags att åka hem.

Idag var det kalas på schemat och dagen började bra, Tjoddas verkade nöjd och vi sprang omkring för att plocka ihop allt och göra oss klara. Jag pimpade hennes babygym lite extra idag och hon låg i nästan två timmar och kämpade med att nå saker, sparka och slå till dem samt stoppa allt hon kom åt i munnen. Såklart var vi bara nästan klara när vi skulle iväg och eftersom jag inte fått några anvisningar om vad födelsedagsbarnet önskade sig fick det bli pengar.
Tjoddas har varit på lite märkligt humör hela eftermiddagen och faktiskt varit lite småtvär. När hon inte varit småtvär så har hon sovit eller ätit. Vi lär få en ganska kul natt eftersom hon sov nästan hela kalaset, till och från kalaset i bilen samt hela kvällen i sin vagn. Damen ligger i skrivande stund fortfarande i partyklänning och leggings, lugnt snusandes med lakanet halvt draget över ansiktet ute i hallen. Kul,kul.

Nu skulle jag återigen vilja lägga en liten stund på att få ut lite aggressioner.

Under kalaset plingade det till i min telefon.
När jag diskret kikade så fick jag se att det var ett mejl från en jag inte haft mycket kontakt med alls.
Det har varit lite strul från allra första början eftersom tjejerna i gänget verkade ha bestämt sig från början (ledarbruden hade bestämt, de andra hängde förmodligen bara på) att de inte skulle tycka om mig. Det blev lite trist stämning eftersom vuxenmobbing och skitprat inte är speciellt roligt att bli utsatt för och nu helt plötsligt så har en av dem skrivit ett mejl till mig.
Varför?
Jo, här kommer irritationsmomentet in.
Vi har haft barn nu i 5 månader och min man fick iofs ett grattis precis vid nedkomsten, helt plötsligt verkar folk i vår omgivning först nu ha fattat att vi blivit begåvade med en unik liten varelse och känner sig därför, av någon helt outgrundlig anledning, att de måste höra av sig och börja tipsa om sighter på nätet och tala om att de minsann känner någon med ds också.
Säkert i all välmening men varför har de inte hört av sig på de två åren vi bott här, eller under de fem månaderna de inte visste att vårt minimonster hade DS? Jag skrev ett artigt svar tillbaka och talade om att allt gått bra med operationen, tackade för tipset och berättade glatt om alla andra underbara bloggar och nätverk det finns samt önskade henne lycka till med hennes egen nedkomst som är beräknad till ett datum om ungefär tre veckor.

Är det som så att man känner sig, skyldig att höra av sig; kanske mer än vad man gör i "normala fall"? Att man vill gardera sig och tala om att man minsann tänkt på oss, eller att det är deras sätt att försöka hjälpa oss eller stödja oss på nåt sätt?
Jag vill dessutom tillägga att jag inte tycker illa om någon av dem för jag känner dem inte tillräckligt bra, att jag sen storgråtit inför många av festerna vi gått på för, det är inte ett dugg kul att gå iväg någonstans där man vet att folk tycker illa om en och önskar att det ska ta slut, det är en annan femma. Min man har fått gå ensam någon gång också men då kom det ännu mer gliringar för det. Nu har jag slutat bry mig helt för jag har insett att det är inte mig det är fel på och sen lämnar jag det ämnet.

Men, generellt sett för detta är ju ingen engångshändelse....
Vad är det då som driver folk till att helt plötsligt, ur tomma intet, ta upp kontakt med någon man kanske knappt känner eller kände för längesedan?
Är det fler mammor än jag som börjar bli trötta på att behöva upprepa allt gång på gång som en trasig skiva? Jag funderar starkt på att skriva en liten lämplig folder och dela ut till folk så jag slipper dra hela historien en gång till när frågorna börjar hagla.
Jag skäms inte för vårt barn och förklarar gärna, när jag är på humör men nu börjar jag bli trött på att lyssna till min egen röst. (Jodå, det händer faktiskt, inte ofta men ibland så.)

På vägen hem från kalaset (där vi snurrade runt i Ä-holm på jakt efter en bensinstation och vägen tillbaka till E6an) kom jag på vad en möjlig framtida bok ska heta om jag någonsin får tummarna ur för att skriva den. Jag vill inte dra olycka över den genom att avslöja namnet men det är första steget till en bok.
Frågan är väl snarare om någon verkligen skulle vilja betala för att läsa mitt svamlande försök till att förklara mig själv?
Det börjar bli många stackars projekt som trängs i min lilla nudel.


Tack underbara vänner för ytterligare en lyckad helkväll, det är så skönt att vi hittat just er.
Tack underbara familj och svärfamilj, för precis allt!



Kompis, jag lånade din blomstermössa innan mamma gav bort den till dig.
Hur söt är inte jag i min bumbo? Tur inte pappa visste att jag inte fick sitta i den än.



Sover gott i mina fina kalaskläder.
Mamma hade tänkt en annan klänning men jag passade på att kissa på den, mina strumpor, på mamma och hela mammas täcke när jag fick ligga i hennes säng. Mysfaktor!





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0