Känsliga tittare varnas

Natten söndag/måndag:
Vi väckte Tjoddas ungefär vid tolv för lite käk så hon inte skulle förstöra vår tidsplan med att försöka få i henne den sista maten innan fyra. Det fungerade jättebra, med den enda haken att vid fyra somnade hon aldrig om igen utan vi låg och pratade under täcket tills det var dags för oss att klä på oss och gå upp till avdelningen för de sista förberedelserna. Ungefär tre timmars sömn hade jag fått då.

Måndag 100510
Så igår, efter ungefär tre timmars sömn, var det då dags att gå upp till avdelningen igen för att bada Tjoddas de sista två gångerna innan op. Hon hade varit fastande sedan kl 4 men visade inga tecken på hunger under hela tiden vi var kvar och hon var vaken.


Moderiktigt klädd i alldeles för stora sjukhuskläder.

Vi satt en stund i fikarummet på avd 67. innan någon kom och hämtade oss för att emla de ställen där man stack henne inför operation. Emla är en slags bedövningskräm man kletar på ungefär en timme innan beräknat stick.



Så kom det en sköterska och stoppade upp lite avslappnande medicin i rumpan på Tjoddas, vad gjorde Tjoddas då? Den normala reaktionen hade kanske varit att gråta, skrika, iallafall hänga ut underläppen och se lite förnärmad ut... nejdå, ut kom tungan lite, sen började hon flörta med sköterskan....några minuter senare hängde hon lealös i mina armar och snarkade.


Vi trodde inte medlet skulle fungera först för hon var pigg som en mört.


Två sekunder senare var hon som en klubbad säl.

Sen bar det av på en gång till våningen ovanför där jag sa farväl i slussen och Tjoddaspappa fick skyddskläder på sig för att kunna följa med in. En sista puss och hon var borta. Så fruktansvärt tomt det blev i mina armar. Jag satte mig utanför i korridoren på golvet i ett hörn. Livet sög just nu.

Tjoddaspappa kom ut igen och vi gick tillbaka, med en fruktansvärt tom barnvagn. Vi somnade bums och vaknade inte förrän vid ett tiden. Med en känsla av jetlag i kroppen, försökte vi hitta lunch någonstans. Vi stannade i receptionen på vägen tillbaka till rummet, där satte vi oss och tog en kopp kaffe. Förstulet kikade man på klockan lite i smyg, mellan 2 och 4, hade kirurgen sagt. När klockan var tio i tre ringde makens telefon med goda nyheter. Tjoddas var på väg ur op. Hålen i hjärtat hade varit mycket större än man trott och själva operationen hade blivit mer komplicerad. Man hade stängt till hålet mellan förmak och kammare med GORE-TEX®, det är jättevanligt. Själva klaffen som skulle bli två hade varit lite värre för den vänstra klaffen var underutvecklad och kommer därför att fortsätta läcka. Hon kommer kunna leva med det men det finns en liten risk för att vi måste göra ytterligare ingrepp när hon är lite äldre. Den dagen den sorgen.

Efter en kort stunds väntan i anhörig rummet, var vi välkomna in på salen där hon låg.
Nu kommer det snart bilder här nedan som kanske inte är så lätta att se för alla. Det är många sladdar och slangar.
Vi tyckte hon såg blek ut men det är tydligen helt normalt när man kommer ut från op. Det stod en ställning med värsta cocktailblandningen på ena sidan samt en display som visar syremättnad i huvudet och njurarna. På andra sidan är alla de "vanliga" mätarna för puls, syremättnad, temperatur etc.
Med jämna mellanrum så "mjölkar" sköterskorna dränslangarna som kommer ut ur hennes bröst, mäter urinflödet och kollar färgen. De suger också ut slem, blod och sårvätska ur hennes mun och luftvägar.


Här ser man hur mycket sladdar och slangar det är.



En bild på lite närmare håll.


Hon rörde sig några gånger när vi var där uppe och senare på kvällen när bara jag var kvar och jag hade fått sondmata henne, fick jag hjälpa till att flytta på henne lite. Då rörde hon sig mer och sparkade även runt lite. Efter inrådan från mig, hade personalen lätt lindat om hennes händer så tumgreppet försvann.....det är många lockande sladdar att få grepp om nämligen. Det skönaste var ändå att se hennes försök att få in den där älskade handen i munnen.


Nu ska vi upp till henne igen för de ska väcka henne ur narkosen.





Kommentarer
Postat av: ulrika

Åh vad skönt att höra av Er, har tänkt på er så. Det verkar som att det flyter på som det ska och hoppas det gör det i fortsättningen oxå. Kramar

2010-05-11 @ 16:32:17
Postat av: Ninnie

Underbara nyheter, lillskruttan är en kämpe. Och ni också!

2010-05-11 @ 19:00:22
URL: http://ninnies.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0