Lite bättre kanske?

Igår har det åter varit lite kladdigt och kvalmigt, jag spanade mot horisonten hela tiden för det såg ut att kunna dra ihop sig till årets första brakväder men det hände inte något.
Tjoddas var lite lugnare, inte mycket men det verkar vara på väg åt rätt håll. Jag fick iallafall min mysometer helt fylld på morgonen när jag hämtade över henne till oss och pallade upp en kudde under henne. Hon tyckte att mammas näsa var alldeles utomordentligt välplacerad för att hålla kvar nappen i munnen och jag fick inte flytta mig en milimeter för då kom hon kasandes efter. Vi stannade faktiskt inne nästan hela dagen trots det fina vädret, mycket tack vare att Tjoddas somnade om efter några timmar och då passade jag på att smyga till mig en liten lur också. På eftermiddagen var det BVC som gällde (och kurvan ligger helt perfekt!) Gekås på kvällen, jag sa till mitt sällskap att jag minsann inte vågade gå till barnklädesavdelningen för jag har fullt i lådan hemma just nu med strl 68.... så jag köpte leksaker istället.... Ja,ja jag vet... Jag blev faktiskt nöjd med det jag hittade för det ena är en skön blomma som har en spegel, den var riktigt poppis får jag lov att säga, det andra var sådana där påbyggnadsringar man kan använda till babygymmet för att justera nivån på sakerna som hänger. (De är dessutom utomordentligt goda att stoppa i munnen, lätta att greppa och verkligen superläckra att ha som armband för en minifashonista)
När jag kom hem låg Tjoddas och sov gott i sin vagn, helt omedveten om att hennes pappa stod jämte och sålde sin fina motorcykel. Jag fick räkna pengarna och var hela tiden nervös över att slinta och sprätta iväg sedlar i vinden. Nu är det tomt i garaget, bara min lilla röda Bella kvar.

Idag steg vi upp och körde lite teamwork. Maken matade när jag pumpade, jag smög tillbaka och la mig i sängen igen och fick efter en stund sällskap av vårt lilla minitroll. En puss senare var maken försvunnen till jobbet och Tjoddas hade redan somnat om. Någon timme senare vaknade hon igen, på nåt sätt hade hon kommit ännu närmare och jag minns att jag såg en stor gapande tandlös mun i extrem närbild innan hon fick tag på min näsa. Yrvaket famlade jag efter nappen och bytte plats på den och min näsa. Hon suttade livligt vidare och iaktog mig vaket med de där klarblå ögonen. Jag kopplade av skenan och hon rullade genast över på sidan så vi kunde ligga och titta på varandra. Stackars liten, jag måste ju lukta pelikan i munnen på morgonen men hon verkar inte bry sig. (Note to self: be BVC om råd med att kolla igenom alla 5 sinnen så allt är intakt....)
Efter en stund när mamma inte var rolig längre och ljudnivån gick från lagom irriterad till, vaf*n fattar du inte att jag är hungrig eller? Så var det dags att stiga upp.

En matning senare kom jag på att Mutti und Vati förmodligen var uppstigna, var de sugna på lite besök månne? (Undervärdera aldrig att få komma hem till någon som vill kela bebis och som ger dig trevligt sällskap, mat och kaffe) Ett telefonsamtal senare så var all packning inklusive lite extra medicin och inhalatorer inpackade i bilen. Tjoddas kikade på mig från babyskyddet och körde igenom registret med olika grimaser som för att säga, kom igen någon gång då, åka bil! Det är så rackarns charmigt när hon hissar ögonbrynen upp och ner, gör stora ögon, fladdrar lite med tungan och tillslut spricker upp i ett leende.
Två sekunder efter att vi lämnat parkeringen sov Tjoddas som en liten gris.

Det var precis lika klibbigt och varmt hemma hos päronen som hemma hos oss, det luktar så gott av poppelträden när det är regn i antågande och jag hoppades återigen på en åskskur. Tjoddas vaknade såklart såfort motorn stängdes av och stirrade lite tvivelaktigt och yrvaket upp på mig och Tjoddasmormor innan hon kom för sig att börja tina upp lite. Efter hon fått lite mat så tog Tjoddasmorfar med henne ut på finpromenad i vagnen minsann. Tjoddasmormor och jag blev lämnade kvar på altanen och vi började diskutera allt som hänt det senaste halvåret igen.
För lite mer än tre år sedan befann jag mig på botten, sprucket förhållande, nybliven arbetslös och sittandes ensam i en stad där jag inte kände en kotte. Ingen bil att ta sig någonstans och en hyra som en ockrare skämts över. Vi enades över att allt jag gjort tidigare har liksom förberett mig för där jag är idag. Det är ju inte säkert att min äskade make varit intresserad av mig annars. Det är inte säkert att jag hade varit intresserad av honom heller. Vi gick igenom andras syn på Downs syndrom, religion, hur allt har varit fram tills idag och jag kan bara sammanfatta det såhär. Jag har aldrig varit lyckligare i mitt liv än vad jag är idag, jag skulle inte byta någonting om jag så finge. Hela mitt liv har förberett mig för det jag håller på med just nu. Jag liknade allt jippo som händer runt Tjoddas med att dansa schottis, ni vet, momentet där man springer i zickzack mot varandra i en stor ring och tar första mötande i höger hand och nästa mötande i vänster hand? Det är precis så det är, allt avlöser vartannat men såfort jag släppt den där handen på personen jag nyss mötte så tänker jag inte mer på det som varit, jag vet att jag kommer träffa på samma personer om och om igen, precis som i ringen. Det är en trygg bra cirkel. Alla som är med i vår lilla cirkel är verkligen toppen och jag hoppas att jag inte snålar med att tala om det för dem.
Jag känner inte att jag ångrat nåt jag frågat, eller inte frågat. Jag vet att om det är nåt jag undrar över så kan jag bara lyfta luren, eller skicka ett mejl.
Ibland kan jag dock få lite dåligt samvete för att jag kanske inte nojar så mycket som jag borde göra över första barnet? Jag har ganska svårt att se oss om några år, sitta här med en tonåring som har blöja, napp och fortfarande lever på välling. Hon får ta allt i sin takt, just nu går det ändå i räcerfart tycker jag. Alla våra barn ska få ta det i sin takt. Jag tror man mår bäst av det.

Rätt som det var började det mullra och regnet började smattra sådär härligt på altantaket, smattrandet steg till ett öronbedövande dån och vi var tvungna att ropa till varandra för att göra oss hörda. Då tog jag faktiskt Tjoddas och gick in, onödigt med så högt buller för en sån liten. Vi kikade på regnet ut genom ett fönster istället. Hon håller huvudet så mycket bättre nu, det är en markant skillnad bara från innan operationen.
När regnet lugnat sig lite så satt vi oss i hammocken, jag satt med hennes huvud under min haka. Hon låg och suttade på sin napp och den ena handen pillrade lite med mitt halsband, strax därpå sov hon. Vi satt nog så i två timmar, jag är inte riktigt säker och det spelar egentligen ingen roll.
Man hamnar i ett sånt rus av att sitta med en liten i famnen, det är lite svettigt och klistrigt med hud mot hud, man får kramp i armar eller händer av konstiga ställningar men det är alltid värt det.
Jag är så glad att hon är min.
Så satt vi medan regnet föll och renade luften, sakta avtog det och fåglarna började sjunga igen. Det luktade fortfarande nyutslagna löv och framförallt den där lockande poppeldoften.
Mitt i allt ringde maken och talade om att knäppiskatten var försvunnen, de hade letat överallt men hon var borta. Jag trodde inte hon sprungit iväg utan försökte lugna lite och resonera logiskt. Hon är rädd för bilar, hon skulle inte springa iväg långt för trakten är obekant, alltså har hon antingen klättrat upp i ett träd eller gått in någonstans där det varit öppet. Ikväll visade det sig att jag hade rätt. Hon hade råkat smyga in i ett uthus och var lite blyg när de skulle locka fram henne. Stackars kisseliten.

Sen måste jag bara berätta att kvällen fick en härlig guldkant innan det var dags för Tjoddas att sova. Hon skrattade högt en gång så Mutti hörde det i telefon, sen var det tvärstopp. Det var noll på skrattkontot. Nu, för bara en liten stund sen fick jag henne att skratta igen och det var så härligt för hon skrattade åt att jag skrattade, så det blev lite rundgång när vi stod där och skrattade åt varandra. Sämre avslut på dagen kan man ha.
Till Mutti und Vati, tack för en underbar dag. Det är så skönt att få komma hem ibland och bara vara.




Tjoddas sover sig igenom sitt första åskoväder. Pappa, vi vill ha en hammock!


Oh, och så vill jag slå ett slag för det här störtsköna gänget: The Specials




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0