Tillbaka till början

Så, meningen med min blogg var alltså från allra första början att jag skulle skriva ner mina tankar, funderingar och upplevelser runt det som händer oss just nu. Detta för att kunna vara till lite stöd för blivande och nykomna mammor till Downs barn, för att mina nära och kära som bor en bit ifrån ska kunna följa oss och för att det om några år kommer vara intressant för mig själv att kunna blicka tillbaka.
Dessutom kommer säkert mina barn i framtiden tycka det är ganska coolt att morsan hållit koll på det mesta under deras uppväxt (nakenfisbilderna lär väl inte vara så poppis kanske men jag har ju minst 20 år på mig att mentalt förbereda ett försvarstal)
Jag skriver aldrig ut namn på förekommande personer, de som känner igen sig själva vet ju vilka de är och eftersom alla ändå inte känner varandra så är det oviktigt att nämna namn hit och dit. Det jag skriver om är hur JAG upplever saker, MIN syn på vad som händer och har hänt, MINA tankar om livet.
Om jag säger "gul" till dig och håller fram en färgkarta så kommer du alldeles säkert peka på en helt annan nyans än den jag tänkte på. Så fungerar människan. Alla gör sig en egen uppfattning av saker och ting. Viktigt att komma ihåg om mig är att jag tolererar inte skitprat, sånt går jag i taket för och jag är för gammal för sånt där. Kan man inte säga det man har att säga till en person, ska man inte säga det om den heller. Med åldern kommer nämligen vishet, som det så fint heter, efter ett tag lär man sig och framförallt vågar man, att gallra bort sånt som är onödigt.
Det är också viktigt att ha i åtanke att ett inlägg som kanske börjar på en smal väg med en tanke, snabbt som tusan, med rätt stor säkerhet, kan ändras till Autobhan där jag generaliserar ganska friskt. Varför inte? Jag blir ju generaliserad varenda dag. Bara för det är ju inte allt svart eller vitt heller.
Jag har lätt för att jaga upp mig och jag har mina obligatoriska 30 sekunder av valfri superlativ känsla. (Stackars, stackars min man..... han har vant sig nu när jag kommer studsande och hoppandes genom lägenheten, det är ju aldrig honom jag är arg på. Inte alltid iallafall. En boxboll älskling, skulle jag fortsätta kolla efter det?)
Det går fort över och jag är aldrig speciellt långsint, OM det inträffade är riktat till mig, går det ut över nån jag älskar kan jag vara putt rätt länge.

Alla mammor med ett unikt barn som känner igen det här sträcker upp en hand:
Åh, ni kommer få sån glädje/kärlek
De väljer sina föräldrar
De är så söta
Det finns inga mer tillgivna/kärleksfulla barn
De är så musikaliska
De ger så mycket tillbaka
Vet ni hur sjuk hon/han är? (sist jag kollade var hon frisk, blir hon dålig säger jag till om det intresserar nån)
Listan kan byggas på i oändlighet, jag hör nya käcka tillrop nästan varje dag.

När man är med barn, kräks man tillslut på alla som frågar om man vet vad det ska bli (dha... ett barn kanske?) hur lång tid det är kvar, om man har funderat på namn etc.... det är likadant när folk får veta att man renoverar eller bygger nåt.... samma jäkla frågor som mal om och om och om igen. hur går det? När flyttar ni, vad är kvar att göra, hur långt har ni kommit? (Snart go vänner, snart. Kommer jag över rädslan att förstöra mitt fina kök så lovar jag att laga/baka nåt gott att bjuda på)

Skillnaden är, att barnen kommer ploppa ut och huset kommer bli färdigt (hoppas jag iallafall) men Downs, Downs går liksom inte över och vi får dessa kommentarer tillstoppade var vi än kommer, en medlidande klapp på axeln..... det här kommer hålla på i sisådär... tja.... ska vi säga 50-60 år till för att vara lite optimistiska? Kan du tänka dig att var du än kommer så är det ingen som vet hur de ska reagera och därför börjar försöka "trösta"? Det blir ganska tjatigt i längden. Eller hur?
Har något hittills jag publicerats, känts som personligt påhopp eller situationen inte känns igen så var det förmodligen inte menat så som det tolkades av läsaren. Jag försöker hålla en ganska ofärgad syn på det som hänt på så sätt att jag lägger aldrig till någonting mer än möjligen hur jag kände när jag var med om det. För att vara jäkligt krass kan man väl på sätt och vis säga att tar någon åt sig så måste det ju finnas skäl till det? Eller? Återigen, bara en allmän reflektion. Det jag skriver måste vara helhjärtat och totalt ärligt, jag kan inget annat och många gånger får jag lida för det. Tänk så tråkigt om man bara gick igenom livet sluten och rädd för att göra saker eller bjuda på sig själv, som jag skulle ångrat mig då.

Så idag är en ny dag, där jag förmodligen kommer få "utbilda" fler stackare om att det inte alls är som de tror att ha ett barn med downs, att det är många med Downs som inte kan sjunga en melodi om så livet hängde på det, precis som Paris Hilton och att små bebisar som egentligen ska ligga helt apatiska ibland nästan behöver ett snöre och en sten för att bli kvar på samma ställe.

Ny dag, nya tag.







Kommentarer
Postat av: Jörgensen

Kan förstå att du inte vill höra käcka tillrop eller "tröstande" klichéer, men jag undrar, vad är det du vill höra?



Att folk frågar om saker som graviditet, husbygge och andra projekt man har på gång kanske man får ta som nyfikenhet och intresse för sin medmänniska?



Du har full rätt att skriva vad du vill i din blogg så jag ska inte komma här och skriva dig på näsan, tänkte bara delge en tanke.



Må väl!

2010-05-25 @ 16:49:05
Postat av: Tjoddasmamman

Ja du Jörgensen, vad sägs om ingenting som omväxling? Jag tar hellre ärlig nyfikenhet istället för plattityder och generaliseringar. Det är helt ok att försöka "skriva mig på näsan", i de snart 30 åren (ja, minus fem då..) jag känt dig har du alltid hållit mig lite på tå, på ett positivt sätt menat, så det är helt ok att delge en tanke eller två. Jag skriver ju, precis som du själv sa, ändå bara sånt jag vill här och gillar man inte det så är det ju inte svårt att leta upp någon annan sida som passar bättre.

Det är såklart ok för folk att fråga om graviditeter och husbygge också, vad jag ville få fram är att när det är en "stor grej" på gång, blir det lätt tjatigt eftersom det kan vara många som frågar samma sak varje dag utan att veta om varandra. Vänta du bara ska du få se.... och allt tallande på magen av helt främmande människor, jösses... man ville bada i alkogel när man kom hem ibland.

2010-05-25 @ 23:10:47
Postat av: Jörgensen

Men om folk inte säger någonting, tar man inte det som att de tar avstånd från en eller inte bryr sig? Om jag hade varit med om nånting omvälvande och folk inte hade sagt någonting, då hade jag känt mig helt fel ute, som att det som hänt inte var viktigt. Fast det är jag det. Jag är ju lite konstig också.



När vi bestämde att vi skulle flytta utomlands var det många som frågade (om och om igen, samma människor) hur det kändes, om jag inte skulle sakna Sverige, om jag var glad eller ledsen eller såg fram emot det...hur det skulle bli med språket (omtänksamt nog tyckte min fästman att vi skulle flytta till den fransktalande delen av Schweiz. Ingen av oss kunde franska) och om min examen gick att översätta och använda här nere. Mååånga frågor och jag fann mig själv svara med plattityder som: "Oh, det ska bli så kul. Jag ser verkligen fram emot det, Sverige är ändå så tråkigt, man tjänar ju så mycket mer pengar där"..."Jag gillar språk, jag har alltid velat lära mig franska"...osv. För jag ville inte göra folk rädda eller "såra" dem genom att säga att jag var livrädd och helst ville gömma mig under sängen och glömma bort alltihop. Jag visste att alla var nyfikna och nog bara menade väl med sina frågor, men ibland ville jag skrika åt dem att sluta fråga för jag ville inte bli påmind.



Hm lär ju bli ännu värre om man väntar barn nångång antar jag. "Men ska du föda i Schweiz, är du inte rädd för att de inte ska göra som i Sverige?" (Barn brukar komma ut ur snippan eller genom ett uppskuret hål i magen oavsett land) "Kostar det inte förfärligt mycket att föda barn där? Hur lång är mamma-ledigheten?" Jag får hitta på några plattityder till svar redan nu. :)

2010-05-26 @ 18:33:25
Postat av: Tjoddasmamman

Hi,hi.... snippan. (Förlåt...)

Jag vet inte. Kanske det, det beror väl på hur personen ifråga beter sig runt ämnet också, det är mest de där inbitna kommentarerna som bränner mest. Kanske om någon istället frågat, jaha, vad innebär det? Eller någonting annat istället för att spontant spotta ur sig nåt som de inte riktigt tänkt igenom.

Själv tycker jag det är ascoolt av dig att ha flyttat och franska trodde jag faktiskt att du läst in på gymnasiet så det var jag inte ens förvånad över. Du får väl semestra i Sverige när det börjar närma sig födelse så du vet att ungen kommer ut där den ska och att det inte kostar så mycket. Jag känner igen det där med att man svarar lite vad man tror folk vill höra. Det är kanske så man måste göra, lägga på en god min och bara skita i allt som snurrar bakom pannbenet. Ge mig några år till så kanske jag kommer dit också. (alltså inte till Schweiz...)

Nästa gång du är i Sverige, kom förbi så brainstormar vi lite ideér du kan ha till hands när det är dags.

2010-05-26 @ 19:14:07
Postat av: Fia

Jag sträcker upp en hand! Är så trött på alla plattityder...

Får ofta höra- man får inte mer än vad man klarar av. Suck!

Fast det allra värsta är ändå när jag berättar att jo min son har DS och så börjar folk berätta om sina egna erfarenheter av DS. Typ på min gata bodde en jätte rolig tjej med DS. Hon brukade spotta på vår hund. Ja men så jätte bra det kändes. Det rä något helt annat när man talar med någon som verkligen har erfarenhet. De historierna kan jag ofta bli glad av. Men just när folk berättar någon liten lustig historia om en person som var så tillgiven (jag avskyr det ordet när folk ska beskriva människor med DS)men som hade någon speciell knasig egenhet. Det är absolut inte det jag vill höra när min sötaste bebis ligger där i vagnen. Bara låt honom vara bebis och se honom som vilket barn som helst. Han är väl mer lik sin bror än den där knasiga farbron m DS som samlade på bildäck.

Oj lång utläggning, hoppas du förstår vad jag menar!

Kram

PS Din Tjoddas är en så fin liten tjej!

2010-05-26 @ 22:05:06
Postat av: Tjoddasmamman

Tack Fia.

2010-05-26 @ 22:56:59
Postat av: Sofie

Hej!

Jag känner precis som du!

(Jag ville bara säga det =))

2010-05-26 @ 23:12:11
Postat av: Tjoddasmamman

Tack Sofie.

2010-05-26 @ 23:45:55

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0